Thysellskan

Nu har jag väntat o väntat på alla födelsedagar och de har verkligen varit trevliga. Nu är det hög tid att ta hand om mig själv.

Sedan barnaåren har jag varit njursjuk. Jag opererade bort höger njure 1967 pga att den var skrumpen och har sedan dess levd med 1 njure. Den har sakta försämrats och idag har jag bara 5 procents kapacitet kvar. 2002 fick jag ju diabetes, så den har väl också hjälp till att försämra funktionen. Så nästa vecka, den 22:a februari så börjar jag med dialys till att börja med 2 ggr i veckan.

Nu har jag då bestämt att jag ska börja blogga om detta så ni kan läsa hur det går för mig. Tanken är väl att jag ska få en ny njure, men ingen vet ju när, var eller ens vems. Hemska tanke att man bara ska gå o vänta på att nån ska dö;( för att FÅ någon på annat sätt verkar ju tröstlöst.

Egentligen mår jag ganska så bra och har väl gjort det, men på sistone så börjar jag bli illamående, orkar nästan ingenting, får ta paus även om jag bara ska städa i vardagsrummet. Men så har jag ju också diabetes typ II och en massa astma och allergi.

Mitt Kreavärde ligger på nästan 1000 och det är alldeles för mycket, Kroppen är totalt förgiftad och för att få bort alla gifter, som jag inte kissar ut som de flesta, så måste man alltså rena blodet.

I veckan så var vi, hela familjen, på studiebesök på dialysen, och den gulliga sköterskan Agneta gick igenom och berättade och visade för alla hur det går till. Dessutom ringde sköterskan från dialysen i veckan och vi bokade in lite tider, och hon berättade också lite.

De första 2 veckorna måste jag gå på den vanliga dialysmottagningen, men sen ska jag få gå på Självdialysen, där man sticker sig själv, fixar apparaten och allt annat. Och förhoppningsvis, om allt går bra, så kanske jag får HEM en maskin och kan sitta hemma och göra min dialys, till sommaren kanske. Jag håller tummarna, för det blir lite jobbigt att åka till lassa flera gånger i veckan.

För er som inte vet hur en dialys går till så finns det massor av sidor att leda i på Internet.

Det känns lite pirrigt, det gör det. Det är ju så att det man inte vet nåt om, det är man rädd för. Men jag har träffat lite folk som genomgår det här nu och det är ganska skönt. Jag har ju egentligen vetat om det i så¨många år, men försökt sköta mig med maten, har bara ätit 40 g protein per dag, det är inte mycket, men ja har ju heller inte varit så matfrisk sista året. Egentligen är det konstigt att jag inte har gått ner i vikt, men klart, med insulin ett par gånger om dagen, och så ca 40 tabletter om dagen, så är det nog inte så konstigt. Har ätit medecin i hela mitt liv, och man undrar ju hur levern ska klara det, men det har tagits prover på den och den funkar bara som den ska.

I somras opererade jag in en fistel ivänster arm där man ska sticka nålarna. Operationen gick så där, de fick göra om den efter bara 1 månad och då "sprängde" de blodkärlen. Men nu ska den funka. Skall in på ultraljud på armen om nån vecka och dessutom ska jag in o göra ett EKG.

Nu ska jag gå till tvättstugan, men vi hörs ju här fler gånger! /Kram på er alla!